Livet rullar på hur som helst…

… även om det inträffar saker som man inte vill ska hända. Fast ibland kan man inte göra något åt det – det är livets gång, och vi är ju en del av livet…

Natt till lördag, eller morgonen – fick käre faderskapet åka in akut med ambulans till sjukhuset. Kändes ungefär – hört det förut? Ja, han har larm som han lyckades trycka på och de kom från hemtjänsten och fick honom alltså med ambulans vidare. Det snurrade rejält för farsgubben inne skallen, yrsel var mest förnamnet…

Har man äldre förälder i livet – så är det detta som händer snabbare än man kan tro. Det är då man själv även inser, jag är inte 20år – längre Men, siffror på ålder har ingen betydelse egentligen, man är den man är. Dock är det ju tufft för faderskapet efter allt som har hänt nu… Från att ha haft 1000 järn i elden, plockat bär, svamp – rusat runt och gått turer som inte ens många yngre skulle komma på tanken att gå, så blev det ju tvärnit ifjol när vi på Sjöbacka nästan hämtat oss från jetlag efter resa… (det blev lite tyst ifjol – livet IRL fick ta plats med besök här, resa och faderskapets sjukdom, allt vi orkade med just då – livet…)

Det började ju med att vi var i Karlstad då på besök hos yngsta i studentboendet när det ringde på min mobil. Då meddelade en man, en läkare, att faderskapet var på G från la Oscarstadia till just Karlstad med ambulans… Läckande på stora kroppspulsådern i magen, och det med poliseskort in mot sjukhuset sista biten. Eftersom han har haft tuberkulos när han var yngre (fick det i lumpen) så har han rätt dålig lungkapacitet, samt då att han är 80+… Nä, han borde inte sövas, men ibland får det bli av trots allt. Nio av tio klarar inte av en liknande operation, dock gick denna ok. Med hans grundkondition som han ändå hade så gick det, trots liten lungkapacitet såpass bra att det funkade att återhämta sig till en dräglig nivå(?)… Efter lite tid så flyttas han till la Oscarstadia och där upptäcker de att han har fått hjärtsvikt. Ovanligt? Nä, i hans fall rätt normalt – det kom liksom som ett brev på posten… Hjärtmediciner och vattendrivande då hjärtat ju inte klarar pumpa runt ok…

Efter en tid på en eftervård så får han komma hem och med hjälp av hemtjänsten så börjar det fungera rätt ok… De kommer tre gånger om dagen och ser till att han får i sig sina mediciner och att maten som till sist kommer igång med leverans, hamnar i hans mage. Sedan händer det – han får en liten stroke på allt det andra… Den är såpass liten att den inte syns när de gör röntgen, men alla symtom finns och det är helt klart en sådan… Tillbaka till ruta ett liksom? Äldsta kommer tom hem från norr med de sina så hon och minisarna ska få träffa honom ifall det skulle råka inträffa något allvarligare och de inte hinner ner – mer än 140 mil att åka, så…

Då börjar vi om igen – med att gubben förutom att jobba ständig kväll (han och en till byter helt enkelt med varandra då den ene för stunden inte kan jobba kvällar…) också mer eller mindre också blir personlig assistent till faderskapet mitt. Och nu undrar kanske vän av ordning – varför han och inte jag? Enkelt – han är den som sk duger för att uträtta ärenden mm, jag gör det inte och har aldrig så gjort. Japp, det är det som är dagens sanning och trots allt innebär det inte att han möjligen älskar mig mindre för det… det är bara så saken är Bara att försöka orka gilla läget…

Page 1 of 3 | Next page